ELIN

Hey!

Minns du den där helvetes-veckan jag berättade om? Nu är den över och det är en fantastisk känsla, för sju dagar sedan kändes allt totalt hopplöst. Nu klarar jag vad som helst.. typ.

Torsdagen den 5 juni går nog inte till historien som den bästa kulturdagen någonsin. Inte i mina ögon i alla fall. Kan bero på att jag bara var där i en timma för att äntligen få uppleva lite spårning av treorna. När alla var samlade på skolgården för fotografering, rusar ett gäng testosteron-stinna killar fram och börjar mosa vattenballonger. Först trodde vi att det var IT eller någon annan randomskola. Men det visade sig vara idrott, något som bara gör det hela ännu roligare. Mer sådant, treor!

Morgonen var ju som sagt strålande, och programmet för dagen såg lovande ut. På något vänster hamnade vi sedan på stan, för att aldrig riktigt gå tillbaks till skolan igen. Mimmi  jag åkte hem och fikade istället, sedan cyklade vi ner till Karstorp. Solen skiner från en klarblå himmel, det är inte för varmt utan det fläktar lite skönt, du trallar på sommaren är kort. Livet känns underbart helt enkelt när du susar nedför Karstorpsbacken, och vad tror du inte händer då?! Jo, på något sätt fastnar väskan i hjulet och cykeln tvärnitar. Jag flyger över styret och cykeln landar med ett brak mitt framför mig. Shit tänker jag, vad random. Sedan märker jag att där jag tidigare hade ett ärr på knät, nu ännu en gång är ett fett, blödande sår. Blodet bara rinner nedför benet och Mimmi vet inte vad hon ska göra. Som tur är går ett par förbi och jag får låna lite vatten att göra rent såret med. Vi bestämmer oss för att låtsas som att inget har hänt, men svårt att missa liksom, och traskar på darrande ben till beachvolleyboll-planerna där alla grabbs är. Såklart går myteriet inte hem och man får dra historien ett antal gånger. Dock ter sig min lilla incident minimal jämfört med Dennys. Sytt ögonbryn osv är bra mycket brutalare! Så här i efterhand har jag kommit på att jag aldrig i mitt snart 18-åriga liv har ramlat så med cykeln, det var en sådan hjälplös känsla på något sätt, men ändå häftig. Ännu en upplevelse att lägga till samlingen, och man kever ju för upplevelser, inte sant? Tur att det gick bra annars i alla fall.

När såret var färdigdiskuterat och färdigrengjort, kunde jag inte motstå att hoppa in som stand-in och teama med Jonatan, allt för att impa. Uträknade från början, en tjej och en orienterare liksom, gick vi direkt in och hotade macho-killarna. Andra matchen vann vi, och i jumbofinalen bjöd vi även där upp till motstånd, men förlorade lite oturligt. Men nästa gång, då jäklar, då ska vi vinna! Hur som helst var det sjukt kul, och även ett bra sätt att sola på. Ha! Efter ett par rktigt svettiga matcher kunde man äntligen bada. Grymt skönt vatten, när man vant sig dvs. I år har jag blivit största badkrukan.     

En liten bildserie;


Beachvolleyboll ja!

Brutalt?

Efter en hård förlust..

Blekfis, men ska man bli brunmåste man sola!

Team-mate Jonatan.

Häftigaste killen i stan, loh


På kvällen spelade aik, och självklart var man där och supporta med Vinky. Börjar bli en trevlig liten tradition nu. Inför en förvånandsvärt liten publik, men tanke på det perfekta vädret, förlorade de dock lite snöpligt med 1-0.

Nu måste jag sova, för imorgon väntas Lelle, Skara och Flämsjön!