En minst sagt stressig dag!
Jahapp, det blev inte så mycket pluggande idag heller... Hade ju annars tänkt att onsdagar skulle ägnas åt just det. Snart måste jag börja ta tag i skolan på allvar, men idag har jag helt enkelt inte haft tid. Direkt efter skolan skyndade jag mig ned till stan för att uträtta lite ärenden, sedan till Helena för att få kontakt med en lärare, men hepp inte idag heller. Istället stannade jag och pratade lite med Ronny och Oskar i cafeterian. Hängde jämt där för några år sedan, det var tider det. Fast nu inser jag hur olidligt påträngande vi småtjejer måste vart, och varför de låste dörren ibland, haha! Hittade ett gammalt kort jag lämnat efter mig, då hade jag brunt, axellångt hår. Uschianemej, det var inte fagert ska jag säga! Nunca más.
Väl hemma hade jag knappt hunnit öppna kemiboken innan kusin Sara ringer. Hon frågade om jag skulle med och hälsa på Carl-Johan på sjukhuset. Självklart prioriterar jag honom före kemi, så off we went. Han var mycket bättre än jag trodde. Hade föreställt mig ett gipspaket med armar och ben hängande i sådana där ställningar du vet, som man ser på tecknade serier. Men han hade inte ens något ynka bandage. Fast så värst bra var det ju inte heller, lårbenet hade gått rakt av och en del av det hade fullständigt pulvirserats om jag uppfattade rätt. Det kommer ta ett halvår innan han kan ens jogga igen. Men när man tänker efter på hur illa det egentligen kunde, eller borde gått, förstår man vilken äcklig tur han haft. Det är inte många som överlever att krasha med motorcykel rakt ut i skogen utan ryggskydd. Nu förstår du kanske mitt tidigare inlägg och min negativa inställning.
På väg hem från sjukhuset passade jag på att skaffa lite fler vuxenpoäng genom att åka och handla lite yogurt, filmjölk och så. Sedan ringde Vickan och frågade om jag skulle med på fotboll. P16 derby, aik mot ifk. Brorsan spelade så jag tänkte att visst det kan jag väl. Men jag har glömt av hur kallt det är att stå ute och kolla på fotboll (hinner bara spela nu för tiden). Så i halvlek skjutsade Vickan hem mig. Detta leder mig osökt in på nästa punkt. Gissa vem som har tagit körkort idag? Jo precis, lilla, pluttiga Vinkypinky. Grattisgrattisgrattis. Nu är vi två.
Och nu, ja nu sitter jag här och funderar på att gå och lägga mig. Det känns som en riktigt bra idé.
God Natt!
Väl hemma hade jag knappt hunnit öppna kemiboken innan kusin Sara ringer. Hon frågade om jag skulle med och hälsa på Carl-Johan på sjukhuset. Självklart prioriterar jag honom före kemi, så off we went. Han var mycket bättre än jag trodde. Hade föreställt mig ett gipspaket med armar och ben hängande i sådana där ställningar du vet, som man ser på tecknade serier. Men han hade inte ens något ynka bandage. Fast så värst bra var det ju inte heller, lårbenet hade gått rakt av och en del av det hade fullständigt pulvirserats om jag uppfattade rätt. Det kommer ta ett halvår innan han kan ens jogga igen. Men när man tänker efter på hur illa det egentligen kunde, eller borde gått, förstår man vilken äcklig tur han haft. Det är inte många som överlever att krasha med motorcykel rakt ut i skogen utan ryggskydd. Nu förstår du kanske mitt tidigare inlägg och min negativa inställning.
På väg hem från sjukhuset passade jag på att skaffa lite fler vuxenpoäng genom att åka och handla lite yogurt, filmjölk och så. Sedan ringde Vickan och frågade om jag skulle med på fotboll. P16 derby, aik mot ifk. Brorsan spelade så jag tänkte att visst det kan jag väl. Men jag har glömt av hur kallt det är att stå ute och kolla på fotboll (hinner bara spela nu för tiden). Så i halvlek skjutsade Vickan hem mig. Detta leder mig osökt in på nästa punkt. Gissa vem som har tagit körkort idag? Jo precis, lilla, pluttiga Vinkypinky. Grattisgrattisgrattis. Nu är vi två.
Och nu, ja nu sitter jag här och funderar på att gå och lägga mig. Det känns som en riktigt bra idé.
God Natt!
Kommentarer
Trackback
